NO COMPUTER - NO UPDATE
Just nu håller jag till i fina Cabo Frio i Brasilien.
Mycket har hänt sedan sist och många fina bilder har tagits!
Men jag har ingen tillgång till en dator, därav dåligt med uppdatering.
Håll ut en vecka till, sedan drar vi vidare till stora Rio de Janeiro!
REFLEKTION ETT
Tãnk dig en buss.
En helt vanlig skolbuss.
Det âr fruktansvârt varmt och det finns ingen aircondition.
Trots att alla rutor âr ôppna rinner svetten.
Det fôrsta jag tânker pa âr om det finns nagot helt ledigt sâte.
Det finns det.
Tack och lov.
Fôrutom att klâderna blir genomblôta av skinnsâtena skulle jag annars dessutom ha klibbat ihop med nagon.
Vilket âr bland det vârsta jag vet.
Nâr laren glider mot varandra som Bambi glider pa hal is.
Nâr man liksom smâlter samman med nagon annan.
Klibbar ihop som tuggummin.
Pa hoppar en âldre man.
Han sôker liksom jag med blicken ôver bussen.
Tva helt lediga sâten.
Ett leende sprider sig ôver hans ansikte da han ser att en dam sitter sjâlv.
Han gar med bestâmda steg till damen och sâtter sig.
En helt vanlig skolbuss.
Det âr fruktansvârt varmt och det finns ingen aircondition.
Trots att alla rutor âr ôppna rinner svetten.
Det fôrsta jag tânker pa âr om det finns nagot helt ledigt sâte.
Det finns det.
Tack och lov.
Fôrutom att klâderna blir genomblôta av skinnsâtena skulle jag annars dessutom ha klibbat ihop med nagon.
Vilket âr bland det vârsta jag vet.
Nâr laren glider mot varandra som Bambi glider pa hal is.
Nâr man liksom smâlter samman med nagon annan.
Klibbar ihop som tuggummin.
Pa hoppar en âldre man.
Han sôker liksom jag med blicken ôver bussen.
Tva helt lediga sâten.
Ett leende sprider sig ôver hans ansikte da han ser att en dam sitter sjâlv.
Han gar med bestâmda steg till damen och sâtter sig.
Han klibbar mer ân gârna ihop.
De bôrjar prata och fortsâtter med det hela vâgen fram.
De, liksom resten av bussen, konverserade som en buss full av ungdomar hemma.
Det âr vardagsmat hâr.
En trevlig stund pa dagen.
Sa mycket som mânniskor konverserar hâr, sa mycket har jag inte sett mânniskor konversera pa bussen/tunnelbanan/taget i Stockholm sedan jag flyttade dit fôr snart tva ar sedan.
Skillnad pa folk och folk.
De bôrjar prata och fortsâtter med det hela vâgen fram.
De, liksom resten av bussen, konverserade som en buss full av ungdomar hemma.
Det âr vardagsmat hâr.
En trevlig stund pa dagen.
Sa mycket som mânniskor konverserar hâr, sa mycket har jag inte sett mânniskor konversera pa bussen/tunnelbanan/taget i Stockholm sedan jag flyttade dit fôr snart tva ar sedan.
Skillnad pa folk och folk.
DET BLIR INTE ALLTID SOM MAN TÄNKT SIG
Gardagen borjade precis som alla morgonar börjat den här veckan.
En första tanke pa om mitt bankomatkort kommit.
Upp ur sängen och leta rätt pa en av de söta ägarna här.
Han som fatt det stora uppdraget att ringa posten varje morgon.
Likt alla andra dagar pa postkontoret sägs det "imorgon eller dagen efter det".
Vilket skulle betyda idag, fredag, eller mandag.
Eftersom vi redan stannat här tre dagar längre än planerat kände vi att nu far det dumma kortet vara, för över helgen stannar vi inte.
Sa jag ringer banken, spärrar kortet och skickar ett nytt hem till mamma och pappa.
Sa fort jag lagt pa tappar jag mobilen i golvet, och saklart gar hela displayen sönder.
Vi drar oss mot affären för att handla lite fika innan den 18 timmar langa bussresan till Igauzufallet.
Pa väg hem, en promenad pa runt fem minuter, börjar det regna.
Och inte sa lite.
Det var det sjukaste regnet jag sett i hela mitt liv.
Vattnet nadde över däcken pa bussarna i slutet av dagen.
Det vill saga helt galet mycket regn.
Iallafall, sjöblöta skyndar vi in pa hostelet för att hämta väskorna och dra.
Da kommer ägarna och säger att det skett en explosion med massa gaser pa busstationen dit vi ska sa inga bussar eller taxibilar vill aka dit.
Men, precis lika gulliga som vanligt ringer de en privatchaufför som skjutsar dit oss.
Springer in och letar ratt pa kontoret.
Dar ingen pratar engelska.
Saklart.
Efter lite om och men har vi letat ratt pa stallet bussen gar ifran.
Mellan nummer 37 och 51.
Örnögon vore kanon om man ska kunna halla koll pa alla de numren samtidigt.
Där sitter vi och tror att bussarna inte kommer pa grund utav regnet, vilket vore förstaeligt.
Efter tva timmar börjar vi bli lite otaliga, men eftersom ingen kan prata engelska är det omöjligt att fa reda pa vad som händer.
SJU timmar senare hittar jag en kille som kan prata engelska.
Som berättar att alla busschaufförer strejkar och inga bussar kommer att ga.
Leta reda pa taxi.
Aka "hem" till hostelet igen.
Kommer pa att jag glomde linnet och mina hörlurar i taxin.
Godnatt.
Update: Tror ni kortet kom idag istället för mandag eftersom vi var tvungna att stanna här och jag spärrade det igar?
Hamta sax.
Klippa, klippa.
Hejda.
Upp ur sängen och leta rätt pa en av de söta ägarna här.
Han som fatt det stora uppdraget att ringa posten varje morgon.
Likt alla andra dagar pa postkontoret sägs det "imorgon eller dagen efter det".
Vilket skulle betyda idag, fredag, eller mandag.
Eftersom vi redan stannat här tre dagar längre än planerat kände vi att nu far det dumma kortet vara, för över helgen stannar vi inte.
Sa jag ringer banken, spärrar kortet och skickar ett nytt hem till mamma och pappa.
Sa fort jag lagt pa tappar jag mobilen i golvet, och saklart gar hela displayen sönder.
Vi drar oss mot affären för att handla lite fika innan den 18 timmar langa bussresan till Igauzufallet.
Pa väg hem, en promenad pa runt fem minuter, börjar det regna.
Och inte sa lite.
Det var det sjukaste regnet jag sett i hela mitt liv.
Vattnet nadde över däcken pa bussarna i slutet av dagen.
Det vill saga helt galet mycket regn.
Iallafall, sjöblöta skyndar vi in pa hostelet för att hämta väskorna och dra.
Da kommer ägarna och säger att det skett en explosion med massa gaser pa busstationen dit vi ska sa inga bussar eller taxibilar vill aka dit.
Men, precis lika gulliga som vanligt ringer de en privatchaufför som skjutsar dit oss.
Springer in och letar ratt pa kontoret.
Dar ingen pratar engelska.
Saklart.
Efter lite om och men har vi letat ratt pa stallet bussen gar ifran.
Mellan nummer 37 och 51.
Örnögon vore kanon om man ska kunna halla koll pa alla de numren samtidigt.
Där sitter vi och tror att bussarna inte kommer pa grund utav regnet, vilket vore förstaeligt.
Efter tva timmar börjar vi bli lite otaliga, men eftersom ingen kan prata engelska är det omöjligt att fa reda pa vad som händer.
SJU timmar senare hittar jag en kille som kan prata engelska.
Som berättar att alla busschaufförer strejkar och inga bussar kommer att ga.
Leta reda pa taxi.
Aka "hem" till hostelet igen.
Kommer pa att jag glomde linnet och mina hörlurar i taxin.
Godnatt.
Update: Tror ni kortet kom idag istället för mandag eftersom vi var tvungna att stanna här och jag spärrade det igar?
Hamta sax.
Klippa, klippa.
Hejda.
BYE BUENOS AIRES!
Nu har det blivit dags att lämna Buenos Aires och Argentina.
Förhoppningsvis kommer mitt bankomatkort idag och da tar vi bussen mot Iguazú-fallet.
Eftersom jag inte har bloggat sa mycket härifran blir det ett lite längre inlägg nu istället!
Cementeria de la Recoleta:
Förhoppningsvis kommer mitt bankomatkort idag och da tar vi bussen mot Iguazú-fallet.
Eftersom jag inte har bloggat sa mycket härifran blir det ett lite längre inlägg nu istället!
Cementeria de la Recoleta:
Det här var en väldigt, väldigt fin kyrkogard. Räknas som den mest pakostade i världen.
Istället för sma gravstenar pa varje plats har det istället byggts ett litet hus.
Ett litet hus som pryds av marmor, guld, krucifix och exklusiva, graverade namn.
Här kan man även hitta Evita Perons grav.
Istället för sma gravstenar pa varje plats har det istället byggts ett litet hus.
Ett litet hus som pryds av marmor, guld, krucifix och exklusiva, graverade namn.
Här kan man även hitta Evita Perons grav.
Det här är bland det värsta jag har sett i hela mitt liv.
Vi kan klaga pa väldigt mycket angaendes Sveriges zoo:n, men pa det här zoo:t madde djuren inte bra.
Verkligen, verkligen inte.
Det var nästan sa att man kunde torka deras tarar om man kom tillräckligt nära.
En isbjörn i en bur som var lika liten som mitt vardagsrum, med en kvadratmeter skugga och en pool som värmdes upp i de ungefär 35 graderna varmt det var den dagen.
En tiger som var sa avmagrad att man sag vartenda revben.
Elefanter som fick springa runt i en bur likt en manegé, utan varken ett enda grässtra eller träd.
Otroligt ledsam och rörande upplevelse.
Trots det bjuder jag pa tva bilder som togs innan jag slutade ta bilder overhuvudtaget där.
En tiger som var sa avmagrad att man sag vartenda revben.
Elefanter som fick springa runt i en bur likt en manegé, utan varken ett enda grässtra eller träd.
Otroligt ledsam och rörande upplevelse.
Trots det bjuder jag pa tva bilder som togs innan jag slutade ta bilder overhuvudtaget där.
Snodd av Lycke.
La Boca:
Det här var däremot en av de bästa upplevelserna i Buenos Aires!
Med risk för att berätta historien fel da jag inte riktigt minns och inte kan googla upp den, far ni ta det här med en nypa salt.
Men alla de färgglada husens historia uppkom som sa att när La Boca började användas som hamn, när batarna kom dit eller när man helt enkelt bara malade dem där, blev det en himla massa färg över.
Da var det en otroligt uppfinningsrik och nytänkande människa som kom pa den fina ideen att börja mala husen med den.
Och sa blev det.
För varje färgburk som blev över malades ett nytt hus.
Och det som är lite roligt med det här är att den första baten som kom, eller lämnade La Boca var en svensk bat!
Med risk för att berätta historien fel da jag inte riktigt minns och inte kan googla upp den, far ni ta det här med en nypa salt.
Men alla de färgglada husens historia uppkom som sa att när La Boca började användas som hamn, när batarna kom dit eller när man helt enkelt bara malade dem där, blev det en himla massa färg över.
Da var det en otroligt uppfinningsrik och nytänkande människa som kom pa den fina ideen att börja mala husen med den.
Och sa blev det.
För varje färgburk som blev över malades ett nytt hus.
Och det som är lite roligt med det här är att den första baten som kom, eller lämnade La Boca var en svensk bat!
Fotbollsmatch - River Plate vs. Lanus
Det här var en otroligt mäktig upplevelse.
Mitt i hejarklacken bland ungefär 55000 människor stod jag och Kristian och sjöng spanska hejarramsor!
Det var sadan stämning att man knappt hörde da det blev mal, eftersom det lät sa hela tiden.
Mitt i hejarklacken bland ungefär 55000 människor stod jag och Kristian och sjöng spanska hejarramsor!
Det var sadan stämning att man knappt hörde da det blev mal, eftersom det lät sa hela tiden.
La Bomba de Tiempo:
Det här är ett av de roligaste minnena härifran.
Ett slags afterwork för "locals" här.
En dirigent och 14 trumslagare som kommunicerade pa sitt eget lilla vis.
Det vill saga med hardsrockstecken, langfingret och alla mojliga slags pahittade tecken.
En av de varmaste kvällarna här - oavsett hur lite kläder man hade rann svetten utan man behövde röra sig.
Sa, tänk er ett fullpackat torg, med enbart svettiga människor som star där och dansar for glatta livet till en otroligt häftig trumshow som pagick i nästan tre timmar.
Det later förresten inte sa mysigt.
Men det var det, fast det maste upplevas!
Ett slags afterwork för "locals" här.
En dirigent och 14 trumslagare som kommunicerade pa sitt eget lilla vis.
Det vill saga med hardsrockstecken, langfingret och alla mojliga slags pahittade tecken.
En av de varmaste kvällarna här - oavsett hur lite kläder man hade rann svetten utan man behövde röra sig.
Sa, tänk er ett fullpackat torg, med enbart svettiga människor som star där och dansar for glatta livet till en otroligt häftig trumshow som pagick i nästan tre timmar.
Det later förresten inte sa mysigt.
Men det var det, fast det maste upplevas!
Och sist men inte minst har vi en fantastisk restarurang som maste kommas ihag, nämligen La Lechuza.
Ett ställe till för "locals".
Har. Aldrig. Ätit. Sa. Gott. Kött. I. Hela. Mitt. Liv.
That´s it.
