REFLEKTION ETT

Tãnk dig en buss. 
En helt vanlig skolbuss. 
Det âr fruktansvârt varmt och det finns ingen aircondition. 
Trots att alla rutor âr ôppna rinner svetten. 
Det fôrsta jag tânker pa âr om det finns nagot helt ledigt sâte. 
Det finns det. 
Tack och lov. 
Fôrutom att klâderna blir genomblôta av skinnsâtena skulle jag annars dessutom ha klibbat ihop med nagon. 
Vilket âr bland det vârsta jag vet.
Nâr laren glider mot varandra som Bambi glider pa hal is.
Nâr man liksom smâlter samman med nagon annan. 
Klibbar ihop som tuggummin. 

Pa hoppar en âldre man. 
Han sôker liksom jag med blicken ôver bussen.
Tva helt lediga sâten.
Ett leende sprider sig ôver hans ansikte da han ser att en dam sitter sjâlv. 
Han gar med bestâmda steg till damen och sâtter sig. 
Han klibbar mer ân gârna ihop. 
De bôrjar prata och fortsâtter med det hela vâgen fram.

De, liksom resten av bussen, konverserade som en buss full av ungdomar hemma.
Det âr vardagsmat hâr. 
En trevlig stund pa dagen. 
Sa mycket som mânniskor konverserar hâr, sa mycket har jag inte sett mânniskor konversera pa bussen/tunnelbanan/taget i Stockholm sedan jag flyttade dit fôr snart tva ar sedan. 

Skillnad pa folk och folk. 


Kommentarer
Postat av: Daniel

Påminner mycket om det jag brukade skriva.

2013-02-04 @ 19:29:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0