REFLEKTION TVÅ
Tänk dig en liten by i utkanten av innerstan.
En liten by som är befolkad av de som inte längre tillhör familjen samhället.
Människorna som bor där, bor i hus som har en våning, ibland två, ibland tre.
Alla husen saknar tak.
Liksom fönster och dörrar.
Vissa saknar även en vägg eller två.
Alla är gråa. Stenfärgade.
De nytvättade, blöta kläderna hänger de upp emellan varandras fönster likt Robin Hoods berömda pengalina.
Ofta kan man se små barn titta fram där under tröjorna i varsitt fönster, på varsin sida om tvättlinan.
Barn som skriker, leker och skrattar.
Man ser en mor som lagar mat på vad vi kan kalla översta våningen.
Jag är övertygad om att det smakar ljuvligt.
De kan sin matlagning.
Några möbler syns inte till överhuvudtaget i något av husen.
Kanske finns det inga, kanske är de bara gömda innanför husens väggar.
Solen skiner och jag närmast avlider av värmeslag i mina shorts och mitt vita linne.
Det första jag tänker när jag ser detta samhälle är "Var slog bomben ned?".
Bomben har aldrig slagit ned här.
Det är här fattigdomen bor.
Hit ska man inte gå.
Det är farligt.
Jag kan inte låta bli att fundera på vad som är farligt.
Här bor människor som lärt sig uppskatta vad de har.
Människor som inte kräver något av livet.
Som tar vara på varandra.
Som lärt sig göra det bästa av situationen.
Här bor barn som är ute och leker varenda dag.
Som förmodligen inte ens hört talas om iPhone, iPad och alla andra Apples produkter.
En större familj än den familj som bor här kan man knappast hitta.
Frågan är om de är lika lyckliga som vilken annan familj som helst?
