helenaberggren

Nu är vi framme i San Juan del Sur i Nicargua.
Magiskt!

Här är hostelet vi bor på i Santa Teresa.
Ett av de bästa under den här resan!
Väldigt fräscht, kök, internet, pool, stora sovrum, yogasal och 150 meter till stranden.

Vi är kvar här till imorgon, sedan åker vi vidare uppåt mot Nicargua.
Vi har inte riktigt kommit fram till var vi ska stanna än, men jag uppdaterar då jag vet!

Scrambled eggs, papaya, yoghurt and avocado - yummie!

Nu har vi hunnit med både Montezuma och Santa Teresa sedan jag skrev sist.

I Montezuma bodde vi först en natt på Pension Jenny.
Ett ställe jag inte riktigt älskade, men bra för människor som gillar det simpla.
Finns ett kök men inget kylskåp.
Inget wifi.

Dagen efter flyttade vi till Luna Llena som låg uppe på en backe, och sedan 70 trappsteg till upp efter det.
Kan tillägga att jag både var lite lätt svettig efter promenaderna upp varje dag och att jag förmodligen förbättrat min kondition med ungefär 85% de här dagarna.
Men så värt!
Personalen var lika underbar som utsikten över havet var.
Kök och internet finns.

En av dagarna gick vi till ett av vattenfallen.
En dryg kvarts promenad över stenar och träd i skogen.
När vi kom fram klättrade människor hit och dit på stenarna, uppför vattenfallet.
Jag är så imponerad av alla locals som i princip svävar upp över stenarna.
Själv kommer jag inte ens upp till första platån utan hjälp..!
Går att stå under vattenfallet också.
Om man kommer upp. Heh.

Tillbringade en dag på stranden, för en gångs skull.
Har inte varit på stranden på över en månad.
Man blir liksom mätt på solen efter några veckor.
Sparar mig från cancern och kommer vara lika blek som alla andra när jag kommer hem.

Har ätit resans delad-första-plats-mat på Puggos Restaurant också.
MUMS.
Delad första plats med Argentinas kött.
.. Puggos kock var från Argentina.
Och jag åt kött.
Kan ana något slags samband där..!

Igår kom vi till Santa Teresa.
Mysigt, men så fruktansvärt dammigt och torrt.
Går knappt att gå och handla på affären, man ser ut som man klivit ut ur skorstenen efter fem minuter.

För övrigt har jag sådan träningsvärk att jag numera ser ut som Helena 75+ då jag är ute och går.
Kortleksträning med mina två Kanadensare varje morgon.
Kommer bli fit som en bodybuilder om vi ska fortsätta såhär.
.. Nästan iallafall.

Tänk dig en liten by i utkanten av innerstan.
En liten by som är befolkad av de som inte längre tillhör familjen samhället.

Människorna som bor där, bor i hus som har en våning, ibland två, ibland tre.
Alla husen saknar tak.
Liksom fönster och dörrar.
Vissa saknar även en vägg eller två.
Alla är gråa. Stenfärgade.

De nytvättade, blöta kläderna hänger de upp emellan varandras fönster likt Robin Hoods berömda pengalina.
Ofta kan man se små barn titta fram där under tröjorna i varsitt fönster, på varsin sida om tvättlinan.
Barn som skriker, leker och skrattar.

Man ser en mor som lagar mat på vad vi kan kalla översta våningen.
Jag är övertygad om att det smakar ljuvligt.
De kan sin matlagning.

Några möbler syns inte till överhuvudtaget i något av husen.
Kanske finns det inga, kanske är de bara gömda innanför husens väggar.

Solen skiner och jag närmast avlider av värmeslag i mina shorts och mitt vita linne.
Det första jag tänker när jag ser detta samhälle är "Var slog bomben ned?".

Bomben har aldrig slagit ned här.
Det är här fattigdomen bor.
Hit ska man inte gå.
Det är farligt.

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som är farligt.
Här bor människor som lärt sig uppskatta vad de har.
Människor som inte kräver något av livet.
Som tar vara på varandra.
Som lärt sig göra det bästa av situationen.

Här bor barn som är ute och leker varenda dag.
Som förmodligen inte ens hört talas om iPhone, iPad och alla andra Apples produkter.
En större familj än den familj som bor här kan man knappast hitta.

Frågan är om de är lika lyckliga som vilken annan familj som helst?

Tänk dig att du just anlänt till en av världens unika öar.
Du kom dit med ett tiotal andra människor.
Alla i olika åldrar.
Allt från lilla tjejen på 5 år, till farfar på 65+.
På den här ön bor några krabater som inte finns någon annanstans i hela världen.
Unika djur.
Det ska guiden berätta om.
Eller, det försöker guiden berätta om.
För de som lyssnar.
Det vill säga för alla utom de två små syskonen som sprungit iväg för att leka.
För alla utom mamman som sitter två meter ifrån guiden och skriker på barnen att inte göra si och så.
För alla utom farfar som försöker överrösta guiden när han talar till farmor.
För alla utom paret som gått iväg för att fota utanför stigen guiden just sade att man absolut inte fick avvika från.
För alla utom tjejen i samma ålder som tycker det är tråkigt och går i förväg.

Jag tycker synd om guiden och kan inte låta bli att fundera på hur vissa människor är uppfostrade.

Just nu är jag i Montezuma och räddar små sköldpaddor.

Nu har vi passerat gränsen till Costa Rica, vilket var en adrenalinkick bara det.

Man kunde välja mellan att gå på plankorna eller plåten.
På det fotot jag har här är det kanske 1 decimeter mellan plankorna, vilket det var i början på bron.
Ju längre mot mitten man kom, desto bredare mellan plankorna blev det.
Jag kan utan att överdriva säga att det var 4-5 decimeter mellan mittplankorna.
Bra balansträning med 15 kilo packning på ryggen..!

Sedan har vi plåten.
Tyvärr syns det inte så bra på bilden, men hålen ni ser är marken.
Plåten var alltså så tunn att man såg igenom ned till marken.
Och full av hål överallt.

Pest eller kolera?